Konsttolkning: Le Rond Universel

Konsttolkning: Le Rond Universel

Den 19 november 2021 höll jag ett föredrag på Örebro Konsthall om konstverket Le Rond Universel av Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans. Föredraget var en analys av konstverket utifrån en fysikers perspektiv. Du kan läsa hela föredraget nedan. Själva konstverket kan du se här:

”Jag tänker hela tiden på astronomi.” Så säger ett barn i början av konstverket Le Rond Universel av Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans. I konstverket, som är en nästan tio minuter lång film, berättar det här barnet om sin upplevelse av kosmos. Barnet har formen av en lysmask, och den som lyssnar på lysmaskens berättelse, det är en fladdermus.

Lysmasken börjar sin berättelse genom att säga: ”Vi är alla födda i stjärnornas hjärtan”. Det stämmer. På 1900-talet insåg astronomer och fysiker att flera grundämnen i våra kroppar har skapats inuti olika stjärnor. Därifrån kommer det berömda påståendet att vi alla består av stjärnstoff. Det är kring den typen av vetenskapliga insikter som barnet, eller lysmasken, bygger upp sin världsbild. Barnet filosoferar över livets ursprung, om det finns utomjordingar på Mars, vad som hände vid Big Bang, och också en av de största frågorna av de alla: var tiden kommer ifrån. Det är ett väldigt intelligent barn som berättar om sin världsbild. Barnet uttrycker sig oftare med en poetisk snarare än vetenskaplig precision, men det är ingen tvekan om att det är från den vetenskapliga kunskapen som barnet bygger upp sin världsbild. Vi ser även det vetenskapliga i symboliken med en lysmask, någon som representerar upplysningen.

Men det är flera världsbilder som dyker upp i det här verket, och jag när tittar på den här filmen då känner jag att det handlar om det lekfulla möte mellan två sätt att uppleva världen. Å ena sidan det vetenskapliga tänkandet kring världen och å andra sidan det mytologiska tänkandet kring världen. Här blir fladdermusens roll central. För om lysmasken representerar vetenskapen, så representerar fladdermusen mytologin, det ockulta och religionen. Att det rör sig om två olika sätt att tänka kring världen förstärks av kontrasterna mellan fladdermusen och lysmasken: lysmasken pratar och fladdermusen är tyst, lysmasken är ljus och fladdermusen mörk, lysmasken sitter och fladdermusen står, lysmasken är ett barn och, får man förmoda, fladdermusen är vuxen.

Verket är fullt av olika symboler som handlar om det här lekfulla mötet mellan två visioner om kosmos, och jag tänkte lyfta fram två exempel i den här tolkningen: nämligen två av fladdermusens statyer. Jag tror att de här två statyerna också ger oss nyckeln till konstverkets titel, Le Rond Universel, den universella cirkeln.

Låt oss börja med den första statyn. När barnet berättar om sin världsbild så ställer fladdermusen fram olika föremål på ett bord. Ett av föremålen är extra viktigt: en kristallkulla. Fladdermusen gör något slags rörelse runt kristallkulan, som en häxmästare som försöker väcka kristallkulan till liv. Inuti kristallkulan börjar en människa att dansa. Människan håller i ett ljus. Vad föreställer det här? Svaret finns i den staty som står bredvid kristallkulan: en staty som föreställer den dansande guden Shiva.

Shiva är en av de högsta gudarna inom hinduismen, och Shivas roll är att både kunna skapa utveckla och förinta hela världar.

Samtidigt som vi ser dansen inuti kristallkulan, som man då kan misstänka är guden Shivas dans, så frågar lysmasken/barnet: “Hur skapades Big Bang?” Hur blev universum till? Det kan man ju verkligen fundera på. Tidigare hörde den frågan till religionens och mytologins domäner, till exempel inom hinduismens förklaring där guden Shiva var avgörande för hur vår värld blev till. Men idag är frågan om universums tillkomst en vetenskaplig fråga. Den nuvarande kosmologiska kunskapen kan med säkerhet slå fast att ungefär en sekund efter Big Bang var universum mycket litet, mycket varmt och att det expanderade. Universum växer, och gör så än idag. Det finns rimliga spekulationer om vad som hände ända ner till en bråkdel av en sekund efter att vårt universum blev till. Att kunna redogöra för universums naturalhistoria ända ner till så korta tidsskalor är absolut en av vetenskapens största triumfer.

Men tillbaka till konstverket. Vi har å ena sidan fladdermusens kristallkula med den dansande guden inuti, och å andra sidan vi har barnets fråga om universums tillkomst. Vad vi är med om här är ett möte mellan två kunskapstraditioner.

När jag såg det här konstverket tyckte jag det var väldigt roligt, för det här mötet mellan hinduismen och den moderna vetenskapen har även skett vid ett annat tillfälle. En staty av Shiva står även utanför kärnforskningsinstitutet CERN i Schweiz.

En staty vid CERN som föreställer guden Shiva / Nataraja.

Under CERN finns flera tunnlar. Där krockar fysiker partiklar med varandra för att studera materiens minsta beståndsdelar. Några av de viktigaste insikterna i vad materia är för någonting kommer från CERN. 2004 skänkte den indiska regeringen statyn som föreställer den dansande Shiva, även känd som Nataraja, till CERN. Det var ett tack för samarbetet mellan CERN och Indien. Tanken med att placera det här konstverket vid CERN, det var att dansen som Shiva framför gestaltar hur universum skapas, bevaras och sedan förintas, och i analogi till detta kan fysikerna vid CERN göra så att nya partiklar skapas, bevaras för ett kort ögonblick och sedan förintas. Så den indiska regeringen tänkte sig att Shivas kosmiska dans på sätt och vis motsvarade partiklarnas dans.


Vad innebär då det här mötet mellan två kunskapstraditioner: en gammal, i form av hinduismen, och en ny, i form av den moderna vetenskapen. Vad vi ser är hur båda de här kunskapstraditionerna delar samma ambition, att förklara hur världen blev till och hur den kommer att utvecklas. Men sen finns det förstås också skillnader, dels hur man går tillväga för att erhålla kunskap, och dels vilken existentiell konsekvens man låter den kunskapen ha. Och genom att ställa de här två kunskapstraditionerna bredvid varandra i form av fladdermusen och lysmasken så bjuder konstverket in oss till att reflektera över skillnaderna och likheterna mellan mytologi och vetenskap.

Bild från Le Rond Universel. En staty som föreställer en kvinna som håller två ormar i händerna.

Låt oss gå över till nästa staty. Den står på fladdermusens bord och statyn föreställer en kvinna som håller två ormar i händerna. Originalet till den här statyn hittade en arkeolog på Kreta 1903, och statyn kommer från den minoiska kulturen och uppskattas vara omkring 3600 år gammal.

Minoisk staty

Arkeologen som hittade den här statyn föreslog att den var inspirerad av en egyptisk gudinna som kallades Wadjet. Wadjet var en gudinna i form av en orm, en kobra, och den här gudinnan sågs som beskyddare av delar av Egypten. Själva ormen symboliserar många saker, men bland att i Egypten så symboliserar den magi, men också ett kretslopp av död och pånyttfödelse. Ormsymbolen kommer att få ett stort inflytande senare, och en av de främsta ormsymbolerna som utvecklas i Egypten är ormen som biter sig själv i svansen. Den ormen som gör det kallas för Ouroboros, och står i början för det cykliska, det som är liv, död och återfödelse, vilket symboliseras av ormar som kan ömsa skinn och det ser ut som att de föds på nytt.

Ormen som biter sig själv i svansen i Tutankhamuns grav.
Den symbolen sprids till flera kulturer, även inom exempelvis den nordiska i form av ormen Jörmungandr. Det är en orm som cirklar runt hela jorden och biter sig själv i svansen, och en av signalerna för att Ragnarök är på väg är att Jörmungandr släpper taget i sin egen svans. Här ser vi Tor möta Jörmungandr på en runsten i Altuna utanför Uppsala.
Tor och Jörmungandra. Runsten i Altuna utanför Uppsala.

Men ett område som verkligen anammar den här symbolen, det är alkemin. Ouroboros står för det cykliska och återfödelsen, men blir också en symbol för det som kallas för den prima materian, ett slags urmateria som kan omvandlas till alla de olika materiella konfigurationer som vi ser runt omkring oss, och som är centralt i det alkemiska försöker att förvandla materia till guld.

Ouroboros i alkemiska verk.

När jag ser att fladdermusen har ormstatyn på sitt bord så tänker jag som fysiker att det är väldigt roligt, det är återigen ett exempel på det lekfulla mötet mellan två kunskapstraditioner. Anledning är en händelse som sker 1936 på auktionsbyrån i Sotheby’s i London. Det är en berömd händelse i vetenskapshistorien. Vid den här auktionsbyrån så är Newtons manuskript ute till försäljning. Newton är en av de största fysikerna i historien. I auktionssalen sitter John Maynard Keynes, även han en inflytelserik forskare, men inom ekonomins område. Keynes är väldigt intresserad av Newton, nästan lite besatt av honom, och vill komma över de här manuskripten som är mer än 200 år gamla på den tiden. Så Keynes lägger bud på Newtons manuskript, och vinner.

Men när han kommer hem med manuskripten och tittar igenom dem blir han överraskad. Manuskripten innehåller inte framför allt anteckningar om fysik, eller anteckningar om matematik. Manuskripten innehåller, framför allt, anteckningar om alkemi. Newton var alkemist, och alkemi var en av hans största verksamheter, kanske större än hans fysikaliska utforskningar. Keynes utbrister därför att Newton inte var den förste vetenskapsmannen, utan ”den siste magikern”.

Newtons alkemiska manuskript

Vad det här betyder är att de historiska gränsdragningarna mellan vetenskap och för-vetenskapliga traditioner inte är helt knivskarpa. Mytologiskt tänkande, eller för all del alkemiskt tänkande, har bidragit med historiska impulser som har påverkat vetenskapen.

Låt mig ta ett personligt exempel.

När jag studerade fysik läste jag en kurs i ett ämne som kallas för kvantfältteori. Kvantfältteori är det moderna sättet vi har för att beskriva hur materien fungerar. När jag öppnade kursboken för första gången blev jag förvånad. Bredvid det första kapitlet hade författaren placerat en bild. Bilden föreställer en havsgud, och bredvid havsguden finns en orm. Ormen biter sig själv i svansen. Ormen är Ouroboros.

Ormen Ouroboros. Första sidan i The Physics of Quantum Fields av Michael Stone.

Varför valde då författaren till min kursbok att placera en bild av Ouroboros, symbolen för den alkemiska prima materien, i början av sin bok? Jag tror att författaren ville göra en lekfull blinkning till en föråldrad kunskapstradition, precis som vi i Le Rond Universell kan se flera sådana här överlappningar av olika kunskapstraditioner. Inom alkemin var målet att hitta den ursprungliga materia som allt annat skapas ur. Ett av fysikernas mål är att hitta materiens grundläggande beståndsdelar, det som allting är uppbyggt av. Återigen, vi ser en gemensam ambition, även om tillvägagångssättet och varför man vill uppnå det här är helt annorlunda.

Men låt oss gå till frågan om verkets titel. ”En dag kommer vi att upptäcka den universella cirkeln”, säger lysmasken. I Jeannins och Schuurmans konstverk förekommer flera cirklar, cylindrar och sfärer. Fladdermusen och lysmasken befinner sig i ett torn, som har formen av en cylinder. Statyn som föreställer guden Shiva är omgärdad av en cirkel. Det dyker upp en kort filmsekvens i kristallkulan med en person som har en cylinderhatt, och själva kristallkulan har förstås formen av en sfär.

I slutet av filmen sitter fladdermusen och lysmasken på toppen av cylindern och tittar ner mot en uppförstorad version av kristallkulan. Här ser vi cirklar som är överlagrade på varandra, och i den scenen förklarar lysmasken också vad den tror att den universella cirkeln är för någonting. Det är att jorden rör sig i en cirkel, men sen finns det ytterligare en cirkelrörelse i den cirkeln, och en cirkelrörelse i den cirkeln och så vidare. Vad lysmasken berättar om är ett slags variant av den gamla ptolemaiska bilden av planeternas rörelse, där planeterna rör sig i cirklar, och att det i cirklarna finns ytterligare en cirkelrörelse och så vidare.

Här ser vi återigen hur konstverket visar upp ett lekfullt möte mellan gamla och nya världsbilder, mellan ett gammalt och ett nytt sätt att tolka världen. För min del tror jag att den universella cirkeln representerar den ultimata fysikaliska teorin, den teori som både förklarar materiens innersta struktur och universums tillblivelse och tidens gång, och som kanske strängteorin är den främsta ansatsen till. Och strängteori, ja det är vibrerande strängar, cirklar. Det är intressant att cirklar och ellipser dyker upp på många sätt i forskningsfronten kring hur naturen fungerar, som vid tunnlarna i CERN, hur gas rör sig kring ett svart hål, eller hur stjärnor rör sig runt det supermassiva svarta hålet i Vintergatan.

Men de viktigaste cirklarna i konstverket är kanske de två hjulen på lysmaskens rullstol. Det är dem som för lysmasken, som för vetenskapen, framåt. Lysmasken och fladdermusen går runt tornet i en cirkelrörelse, en loop, och vi blir påminde om den hinduistiska visionen om ett cykliskt universum. Kanske representerar den universella cirkeln mötet också mellan vetenskap och mytologi, som om konstnärerna vill säga att, visst, det är lysmasken som kan lysa upp mörkret, men den som kan navigera i mörkret, det är trots allt fladdermusen.

Örebro konsthall producerade en kortversion av föredraget som går att se här:

Entanglement
Previous The day after: Some thoughts on the 2022 Nobel Prize in Physics
Next Rumtiden – en ny podd om vetenskap och litteratur
Rumtiden

One Comment

  1. Du är underbar!!! – så mångsidig, så lekfull och avspänd i förhållande till fysiken och astronomin!!! Din bokkommer att bli en superhit!!

Leave a comment